I feel so blue and alone...

Sambon tränar, skrutt sover... = jag känner mig ensam.

Men vad i Jesu namn menar kvinnfolket med att hon känner sig blå? Ja, jag menar garanterat inte det blå som Magnus Carlsson från Weeping Willows tänkte på när han skrev låten. Men vad vet jag? Magnus kanske också hade tränat fotboll...

På torsdagsträningen körde vi en intervall-löpning efter kortsidan. Jag kände mig; pigg, fräsch, alert, på topp och framför allt säker på att formen gick åt rätt håll. När jag påbörjat min x-te löpning upptäckte jag halvvägs att vänster skosnöre hade o-knytit sig. "-Jaja" tänkte jag "det är bäst jag byter så jag inte raml...." FLÄK!

Tidsaxeln böjdes, jag lyckades med konststycket att bromsa tiden och ta ut steget och obemärkt fortsätta som om inget hade hänt.

Ja, eller hur! I min önskedröm... Jag stöp som en skjuten valross. Och tanken som flög i genom mitt stilla sinne var att göra mig så mjuk som möjligt (annars har jag en förmåga att stuka alla leder min kropp besitter). Sagt och gjort: Förutom att stupa som en valross - stupade jag som en valross som saknar ryggrad.

Mitt lilla stunt, när jag för en gångs skull var mjuk i kroppen, fick konsekvensen att jag hälade mig själv med vänsterfotens dubb på insidan av höger lår, strax ovanför knäet i sisådär 10 centimeter. FI  F..! (och här menar jag inte Fromhedens IF!).... så ont det gjorde!

I sann "pity me"-anda har jag fotograferat eländet.

 Bilden till vänster är från samma kväll (man ser dubb-bromsspåren) och bilden till höger från när märket fått mogna.

Kommer inte ihåg om jag bloggade om förra årets fadäs då jag även då lyckades häla mig själv på en inläggsövning. Inlägget kom perfekt och jag skulle bara styra in det i mål, men hade antagligen sett för mycket Jackie Chan-filmer och skulle "-HAI-YA!"-in den. Vilket resulterade i ett liknande blåmärke på insidan låret.

Däremot kan jag bjuda på en länk från ett annat blåmärkes-minne. Ni som sett bilden förut anstöts förhoppningsvis inte lika mycket andra gången, Till er som ser den för första gången: Jag ber om ursäkt - snyggare än så här är jag inte!

Hela det här långa inlägget hade jag kunnat summera: Jag kan aldrig ha kort kjol som slutar ovanför knäna... This is why... och visat bilderna. Men hur kul hade det blivit?