Världens sämsta mellanhand!

Jag glömde bort mammas lampskärmar...

Jag är sämst, jag vet!

Nu måste jag leta efter några ersättsskärmar.

Sämst!

Mellanhand

Har lagt in ett bud på ett par lampskärmar till min mamma. Är det någon som är besatt av internetauktioner så är det min kära mor. För några veckor sedan bjöd jag på, och vann, två dubbelarmade lampetter. Riktigt tjusiga, och jag vet att med dessa lampskärmar så blir helheten riktigt bra!

Däremot så kanske inte min kära mor vet när man bör sluta bjuda eller helt enkelt inte bjuda. Då är det tur att hon inte vågat sig på att bjuda själv. Då kanske hon skulle ta över min titel som skrotsamlarn' # 1. Och det kan jag inte gå med på, så jag bjuder gärna åt henne.

Däremot så glömmer jag ofta bort auktioner, och det är väl inte så lyckat när jag lovat henne att bjuda.

Jag återkommer med nyheter och bilder kring dessa lampetter senare. Nu är jag nämligen på skolan och ska försöka uträtta något utöver det vanliga: plugga och förstå!

Känsliga läsare varnas...

Måndagen den 23:e är tydligen min motsvarighet till Fredagen den 13:e...

Förutom några nersölningar med juice och mjölk som inträffade senare på måndagen, började denna förträffliga dag med att min kära dotter vaknade mitt i natten. Lagom trött och lagom borta steg jag upp och tröstade henne vid spjälsängen. När detta var gjort kände jag behovet av ett toalettbesök. Jag hann bara ta två steg i sovrummet när jag stötte samman med den resväska som legat ouppackad på golvet, jag kan inte påstå att smällen var enorm, men den tog där den skulle.

FY FAN VAD ONT DET GJORDE!

Jag snyftade till (skrek) och haltade (hoppade dödsdansen) till toaletten och undersökte (grät på) lill-tån. När inga större skador rapporterades in, gick jag till sängen igen och försökte sova. Men det kändes att något inte stod rätt till. Tån värkte och pulserade så där oroväckande som skador kan göra.

På morgonen då Sambon skulle på jobbet, drog jag fram foten i hopp om lite medlidande. Där jag hoppats på: "-Nämen ohhhh, ska jag stanna hemma och pyssla om dig idag??" fick jag istället: "-Jo, den är nog lite blå."

LITE BLÅ??? Ett hån mot mänskligheten! Tack älskling. Det var skönt att ha ditt stöd! Jag försökte i min misär ta ett kort på den stackars lilla tån, och jag ber om ursäkt till alla känsliga läsare. Men jag har inte tänkte slå rosa dunster i ögonen på er... Så här ser en riktig quinno-fot ut! Jag tränade fotboll igår, vilket inte gjorde smärtan mindre, men förhoppningsvis är den inte bruten. Det skulle vara trist, med tanke på Same-SM som går av stapeln nästa helg.

Tänkte avsluta med något roligt, för att kanske lätta kräkreflexen för vissa. Jag har nämligen tid att titta på Tv-shop- och Tvins-reklam på dagarna. Och jag har stört mig extra mycket på en produkt som kallas Airmax. Vilket är en kudde som gör insomnadet lättare och sömnen skönare, tack vare att kudden innehåller små lätta kulor istället för dun eller bomull. Men det jag har stört mig på, och som är väldigt farligt, är hur lätt och bra personen i reklamen somnar...

Somna fortare och djupare...

...förhoppningsvis vaknar hon innan ljuset brunnit ner. Om inte så funkar Airmax FÖR bra!

My finger is infected...

Har hamnat i gamla ovanor igen.

Jag har fått ett återfall av det jag hållit mig från på över 8 år...

Av någon oförståelig anledning har mina fingrar börjat vandra mot tänderna, i hopp om att bli kärleksfullt bitna. Detta är så rackarns irriterande! Jag vill ju ha mina tv-shop-naglar, inte för att jag kommer att visa upp några smycken inom den närmsta tiden. Men det gör så ont att ha korta naglar.

Under hela min grundskoletid hade jag nerbitna naglar. Dödsstöten blev dock ett misslyckat försök med lösnaglar. När jag skulle ta bort dom, funkade det inte med aceton vilket instruktionerna lovat. Detta resulterade i att båda pekfingrarna fick naglarna bortslitna, och med dem en fruktansvärd smärta i flera månader. För tro inte att jag kunde låta bli att med tänderna gnaga på de små nagelstumparna...

Mitt sjukliga begär gjorde bara lösnagel-misstaget, ändå mer påtagligt.

Sedan bestämde jag mig; Nä, nu ska jag inte bita mer på naglarna (och en kompis gav mig ett tips, hur hon hade lyckats sluta) och jag klarade av det. Efter ett tag kunde jag ha fint målade naglar, vackert hållande om en tv-shops-pryl.

Men nu måste jag skärpa mig igen... Därför lovar jag nu att inte mer bita på naglarna. Så träffar ni mig; "-Upp med händerna, visa naglarna!"

Tv-shop... Here I come!

Dagens andra...

Har idag varit uppfriskande kreativ. Har tagit tag i oljemålandet igen, jag påbörjade en tavla för flera månader sedan. Men det har helt enkelt inte funnits tid till att lugnt ställa sig och måla. Men idag tog jag mig den tiden. För det finns inget mer avslappnande än att bara låta penseln färga en duk, och med viss tur eventuellt se ett motiv träda fram.

Jag skulle vilja ge öppna förskolan stor del cred för att jag fått tummen ur. För där finns det nämligen alla de slags pyssel på gång. Det är nog mest föräldrarna som sitter och pysslar än vad barnen gör.

Jag ska återkomma med bilder på min tavla och visar hur arbetet fortgår.

Second hand-blommor någon??

Jag har både hört och läst om blom-bytar-träffar. Något som jag absolut kan förstå nyttan och nöjet med! Detta tyder på att det inte bara är jag som, efter några år med samma växter i fönstret, är ur-bota-less på svärmorstungan som stått där i 10-40 år. I mitt fall har väl ingen blomma överlevt 5-års-dagen, antingen har jag vinkat av den på tågstationen som går till den stora för-evigt gröna ängen, eller så har jag tröttnat och medvetet vinkat av den.

I dagsläget är jag SÅ trött på mina rankor, men jag har hittat ett nytt hem till en (de andra är redan "borta"). Men typiskt nog har jag redan betalat tågbiljetten. Men lite konstgjord andning, en nödvändig snaggning och vatten så har den börjat grönska igen.

Jag önskar att jag någongång i framtiden hittar till en blom-bytar-träff. Men jag misstänker att ingen vill ha mina uttorkade växter utan livsgnista. Kanske kan jag ta några av mammas????

Vad är det som går och går...?

De gånger jag varit på auktion och ropat in något, utan egentlig plan (impulsköp), har jag vid två tillfällen kommit hem med en klocka. Vet inte varför jag känner att klockor attraherar mig, men det är antagligen något från mitt ur-sprung. Höhöhöhö... nä.

Mitt första klock-inrop skedde i Arvidsjaur på den veckovisa auktionen, där en av auktionisterna köper upp det mesta av godset (och här snackar vi sånt som, till och med jag kan ärligt säga, är skrot!). Som ni snart märker så ger jag inte så mycket för denna auktionsfirma, för jag tycker inte alltid det går schysst till. Dock är jag lite skadad då jag har en uppfattning vad som är rätt och fel i auktionssammanhang på grund av en, i mitt tycke, mycket bra auktionist härifrån mina trakter. Men det var ett tag sedan jag var på auktion i Arvidsjaur, så de har kanske skärpt till sig (hoppas jag).

Men i alla fall, vid visningen såg jag en klocka som gjord för mig. 1950-60-tal, skulle jag gissa (jag har inte stor koll på sånt, ingen tidsera får begränsa mina fynd!). Den låg i en låda som sakta men säkert tog sig närmare och närmare auktionisten. Men i takt med att lådan närmade sig målet, började mörka moln samlas ovanför våra huvuden. Detta såg jag inte som en nackdel, jag är en vän av regnet. Det har en förmåga att skingra konkurrensen, så att de tappar fattningen och gör misstag. Likt ett rovdjur kan jag då ta tillfället i akt och hugga in på bytet. Då händer det oförlåtliga: Precis som klockan hamnar upp på bordet, BRYTER auktionisten hela tillställningen. HAN BRYTER HELA AUKTIONEN!!!! Den ska fortsätta nästa söndag, det är bara att återkomma då...
Är det inte skottpengar på något sånt???

Säkerligen beror hela mitt missnöje över att jag missade min klocka och fick återkomma nästa vecka (och då vänta HELA auktionen tills det var klockans tur). Det som däremot hände då, var att reptilhjärnan tog vid och jag vek mig inte en tum = kanske inte det riktiga fynd jag hoppats på. Det blev kring 250:- för klockan, pengar som jag inte saknar idag.

Den andra klockan som fick följa med mig hem, ropades in för 2 somrar sedan. Jag var inte i mitt essä, jag rent sagt dumbjöd på en "fyndlåda" och fick med både våg, klocka och ännu en låda full med dockor, som får Chucky att verka som en myskille. Hela lådan gick på 80-100:-, och det är väl inte heller pengar jag saknar idag.

Det bitterljuva med båda dessa köp är att ingen av klockorna går. HAHAHhahaha... *suck*

Second hand-mamma...

...det är jag, det är jag...

Har insett att jag är second hand. Rättare sagt upptäckte jag detta på en fotbollsträning för någon vecka sedan. En av tjejerna sa: "-Du är äldst i laget nu!". Nähä du... tyckte jag. Det är jag då INTE! Men efter träningen, när adrenalinet slutat pumpa började jag tänka på dessa ord igen. Smakade på dem, fick en bitter smak på tungan.

Jag är äldst i laget. Äldst i laget. Äldst...

Konstigt att man känner sig exakt likadan som man gjorde för några år sedan. Visst, jag har barn och sambo och vi hyr ett hus. Men jag är EXAKT likadan! Jag har inte förändrats. Ge mig en anledning och jag kan dansa tills natten blir morgon, och morgon blir dag. Men att sen stiga upp tidigt när dotterna vaknar, det är inget jag har vuxit in i. Jag är fortfarande lika morgontrött. Jag är EXAKT likadan! Jag kan väl inse att vissa saker som verkade SÅÅÅÅ självklara när man var i övre tonåren, inte längre känns så självklara. Men jag kan fortfarande vara fruktansvärt fjortis, ha otroligt och hutlöst mycket finnar, och (min stora last) jag fullständigt ÄLSKAR Americas Next Top Model.

Och jag vill inte heller påstå att många av mina tankar och värderingar har förändrats, utan här ligger skillnaden i att jag nuförtiden kan (i vissa fall) tänka från det andra perspektivet. Det är inte längre My way or the highway...

Så egentligen är jag inte EXAKT likadan som jag var för 7-8 år sedan. Jag kan göra en kompromiss och medge att jag på vissa sätt blivit vuxen, men momentära fjortisfasoner, tonårsfinnar och Americas Next Top Model lär jag aldrig växa ifrån.

In the name of blogg...

...what more in the name of blogg?

Igår under mitt mastodont inlägg ådrog jag mig, min första blogg-relaterade skada. Eller, att sitta böjd över datorn förvärrar bara en ursprunglig skada jag fick under en skidtur med familjen. Likt dramat som utspelades vid OS i Salt Lake City mellan Elofsson och Mühlegg, vem av oss som var dopad får ni själva avgöra, hade jag täten runt hela banan. Tills jag gjorde det fatala misstaget att försöka ta mig över en isig väg. Enbart på grund utav att mina skidor var så tunna och svaga (INGET ANNAT) bestämde jag mig att ta det försiktigt nerför plogkanten istället för att åka rakt ner på vägen. MEN! mina skidor fick för sig att åka åt ett annat håll än vad kroppen tänkte, och resultatet blev en prakt-vurpa. Jag lyckades ta emot mig med armbågen (skönt) och nacken lade sig mot axeln i ett makabert ömhetsbevis. Hade jag inte legat på en väg och ömkat, hade jag inväntat ambulanshelikopter och nackstabilisator! I promise! Näääääh, istället kravlade jag mig upp och stakade iväg hem till vårt trygga, skaderisk-fria hus. Gissa om jag var förbannad över att ha blivit LURAD ut på skidorna!

Men i alla fall blev ryggen helt fucked up, och sedan dess har jag haft en låsning i bröstryggen. Och för två veckor sedan bestämde sig nacken att lägga in en skiljsmässa. Fruktansvärd (nåja, överdriv mer) värk, domningar och kräkningar har kommit som ett brev på posten.

Så, imorgon kanske jag kan bete mig som en riktig människa, blogga om det jag verkligen hade tänkt blogga om och inte nån självömkan och vältrande i "oh, vad det är synd om dig"-kommentarer (men de tas emot med öppna armar).

One man come in the name of love, one man come and go...

Under produktion!

Tänkte dela med mig lite av hur vårt boende är... Tänk er att ni är två vuxna och ett barn, som har ett normalt kläd-bestånd. Tänk er nu att det största rummet i boendet är 5 x 4 m och på denna yta infinner sig en hörnsoffa och en stor tv-möbel (som båda senare ska läggas ut här). Det andra två rummen har en ungefärlig yta av 10 - 14 kvadratmeter. Sedan är resten av ytan fördelat på en lång korridor, vars ena vägg är täckt av bokhyllor. Dessutom är detta på övervåningen, där nere har vi ett kök, men det egentliga vardagsrummet hyrs av ett man med eget företag (det är även här alla värmekällor finns, men att vi alltid har svinkallt kan diskuteras senare). Tänk er TRÅNGT!!!
På denna utomordentligt skalenliga(?) ritning kan tydas ett litet x, vilket symboliserar den ENDA garderob som följde med huset! Och som nämns ovan så har vi normalt mycket kläder, men i perspektiv till denna ensamma garderob är det på tok för mycket kläder! Därför måste vi klämma in så mycket förvaring vi bara kan, men eftersom boendeytan är begränsad, börjar det bli ganska överfullt hemma hos oss. Detta var anledningen till att jag tog mig an arbetet med en gammal byrå som stått länge hemma hos mamma och pappa. Jag har kommit en bit på väg, all målarfärg är skrapad, och nu har putsningen med sandpappar (AJ) påbörjats. På bilden till vänster är översta lådan putsad. Tanken är att vi ska kunna byta ut några mindre förvaringar, mot denna större.

I min vision ser jag en mörkbrun byrå, och till denna behövdes några riktigt tjusiga knoppar. Därför började jag söka både på loppisar och internet-auktioner. Jag hittade blott två stycken på en loppis i Sundsvall. Därefter hittade jag en hel drös (11) knoppar på internet-auktion som jag började bjuda på. Och min kära mor fick upp ett il av köplusta, så hon beslöts sig att också bjuda på samma typ av knoppar, fast ännu fler (21), som hon skulle ha i köket. När auktionen var över stod vi där med 32 knoppar och 400:- (inkl. fraktkostnaden) mindre på kontot. Lycklig blev jag när med dessa 32 knoppar, följde med ytterligare 8 knoppar av olika slag. Så allt som allt betalade vi 10:-/knopp (FYND!).

När vi väl börjat testa oss fram med knopparna, kändes det inte helt rätt. De passade inte i mammas kök, för hon tyckte de stack ut för mycket. Och i min hjärna började det kännas som att dessa knoppar skulle passa sig mycket bättre i mitt framtida kök (det jag redan tänkt ut i mitt drömhus). Så jakten på knoppar startade igen. Och nu blev det Jackpot! Började bjuda på 8 stycken grå-bruna knoppar, och extra spännande blev det när jag inte kunde följa auktionen till slutet eftersom jag då var på väg i bilen hem från Gnarp. Hade jag vunnit, eller hade de gått för 1 krona över mitt maxbud? (Sånt hatar jag, för då hade man kunnat bjuda över liiiiiiiiite till).

JAG VANN DOM!!

och priset per knopp blev bara 11:-! FYND FYND FYND!!!

Tänk er bara så fantastisk snygg vår nya byra senare blir! Jag blir både lycklig och olycklig när jag tänker på att den bara ska putsas klart *suck* och sen går allt fort!

Överaskning bakom glas.

Idag är det alla hjärtans dag, en dag för kärlek och omtanke. Idag har även Malås vintermarknad avslutats, en marknad som ryms i en städskrubb. Vi hittade inget Fynd med stort F idag, utan sambon spontanköpte ett par Norsjösockar av ull. Gissa om det kommer klia mer på hans fötter än vad det redan gör???

Tavlorna här till vänster och höger pryder vår tv-rumsvägg. De inköptes för flera år sedan, på Myrornas i Skellefteå för 25:-/st. Förutom att jag tyckte de var riktigt fina och orginella, var jag i behov av väggprydnader i min dåvarande boning. När jag, för ett år sedan, skulle rengöra glaset på tavlorna tog jag fram bilderna innanför glaset. Och döm till min förvåning upptäckte jag att det inte bara var bilder, utan det var notblad med musiken från operorna med samma namn. En riktigt trevlig överaskning. De redan speciella tavlorna, blev med ens mer speciella. Att dessutom ena operan är skriven av Max Oscheit gör tavlan ännu mer underbar.

Det stora problemet för mig blir när vi flyttar till vårt framtida hem. Jag kan nämligen inte se för mitt inre öga var dessa kommer att passa in. Men jag ska verkligen försöka hitta en plats som är dem värdig, ingen seperationsångest ska behöva inträda.

Lucka nummer 1

Dagens chokladbit är ett par snygga stövlar jag kom över för ett halvår sedan. Med en höks penetrerande blick, undersökte jag noggrant skorna. De höll måttet! Väl på fötterna var de nästan för små. Men varför uppfanns då vaselinet? Klämda tår skrämmer inte mig!

Sagt och gjort, jag köpte skorna för ynka 50:- (FYND!), vilka jag var tvungen att låna för att jag inte hade nog med pengar med mig. Sen måste jag erkänna att min kära mor betalade tillbaka skulden, vilket egentligen gör henne till ägare. Typiskt!

Skorna i bagagen, skorna på väg hem, skorna visades för sambon...... *suck* Men jag hade i alla fall ett par nya stövlar!

Inför Stockholms-resan tänkte jag att det vore läckert med ett par vintage-skor på tassarna när vi flanerar genom gamla stan. Så jag bestämde mig för att gå in skorna precis innan avfärd mot Umeå. Dock slutade med att nervbarnorna till fötterna ströps och hjärnan tog det kloka beslutet: "-Jag kanske ska ha på mig ett par mysiga skor när vi ändå åker bil?!!" Och tur var väl det!!! Vid avtagandet av skorna, uppdagades det att mitt hawk eye hade bedragit mig. Klacksulan på ena skon var lagad, med vad som synes som hemmagjord kola! Så halva sulan på klacken saknades, och petade jag försiktigt på den så frasades den sönder och samman. "-FAAAAAAAAAAAN!" utropade jag. ("-Puh", tänkte hjärnan).

Efter detta har jag klackat om skorna, och under omklackningen har jag börjat vänja mig vid tanken av att inte äga dessa skor längre. Därför ska jag, så fort tummen lossnar, lägga ut dem på en känd auktionssida, i hopp om att de drar in mer pengar än vad de kostade att köpa och klacka om, så jag kan betala tillbaka till min mamma (som även klackade om dem).

Man kan lära gamla hundar...

...och i detta fall en tik:
Som jag har kämpat och slitit. Äntligen har jag ungefärlig koll på hur bloggen ska skötas.

Ögonen är trötta, benen är trötta (fotbollsträning idag med 4 tappra själar), hjärnan är trött (tungt att tjorva på med denna sida), sambon är trött (stackarn jobbar ju och går skola samtidigt), dottern sover redan ("Ingen kommer ihåg en fegis!"). Det mest rimliga vore ju att jag själv gick isäng.

Men då sitter man här, detta gissel som hädanefter kommer att hålla mig vaken om nätterna, stillsamt grubblandes över vad som borde passa att blogga om. (Sen hjälper det inte att det började en spännande film på tv, en ruskigt spännande film).

I dagarna ska jag försöka komma igång med genomgången av mina auktion-/loppis-/tradera-fynd. Men jag vill ju inte blaffa upp allt i en gång, min tanke är att det ska kännas ungefär som en choklad-julkalender. Precis som man låter dagens chokladbit smälta på tungan, ska man redan då längta efter vad som gömmer sig bakom morgondagens lucka.

Dock misstänker jag att det är endast jag som får denna euforiska känsla av lycka när jag ser ett riktigt fynd, så mina fynd kanske uppfattas som skrot (vilket det oftast är) av Er läsare. Men det spelar ingen roll, jag älskar mitt skrot och hade jag inte haft en förnuftig karl (och en snåltarm som jobbar mer febrilt än myror på hösten) så hade jag säkert dragit hem tillräckligt för att fylla IKEAs lagerlokal på Birsta.

Första inlägget

Jahapp, då har man börjat med detta också...

Någon egentlig orsak till det nyvunna intresset av att föra blogg har jag inte kommit fram till; antingen vill jag prata av mig, slippa plugga eller så har jag helt enkelt inget liv. Då tänker nog ni som läser: "-Troligtvis de två senare, för vad fan har du egentligen att berätta? Du är ju skittråkig!"

Sant, svarar jag... Men jag har ett brinnande intresse, förutom min familj och andra småting, nämligen ett sjukligt beroende av att gå på auktion, besöka loppisar, second hand-butiker, Tradera och andra lussamlande platser. Därför tänkte jag att det vore kul och intressant för andra att få en inblick i min dammsamlande hjärna. Kanske får ni tips och idéer vad ni kan tänkas göra med era gamla saker (eller så ger ni dom till mig som tydligen tar emot allt skrot!).

Jag ska försöka att inte klaga allt för mycket, utan denna blogg ska vara en egotripp i vad jag lyckats åstadkomma med lite fantasi, sandpapper och tight ekonomi.