...det är jag, det är jag...
Har insett att jag är second hand. Rättare sagt upptäckte jag detta på en fotbollsträning för någon vecka sedan. En av tjejerna sa: "-Du är äldst i laget nu!". Nähä du... tyckte jag. Det är jag då INTE! Men efter träningen, när adrenalinet slutat pumpa började jag tänka på dessa ord igen. Smakade på dem, fick en bitter smak på tungan.
Jag är äldst i laget. Äldst i laget. Äldst...
Konstigt att man känner sig exakt likadan som man gjorde för några år sedan. Visst, jag har barn och sambo och vi hyr ett hus. Men jag är EXAKT likadan! Jag har inte förändrats. Ge mig en anledning och jag kan dansa tills natten blir morgon, och morgon blir dag. Men att sen stiga upp tidigt när dotterna vaknar, det är inget jag har vuxit in i. Jag är fortfarande lika morgontrött. Jag är EXAKT likadan! Jag kan väl inse att vissa saker som verkade SÅÅÅÅ självklara när man var i övre tonåren, inte längre känns så självklara. Men jag kan fortfarande vara fruktansvärt fjortis, ha otroligt och hutlöst mycket finnar, och (min stora last) jag fullständigt ÄLSKAR Americas Next Top Model.
Och jag vill inte heller påstå att många av mina tankar och värderingar har förändrats, utan här ligger skillnaden i att jag nuförtiden kan (i vissa fall) tänka från det andra perspektivet. Det är inte längre My way or the highway...
Så egentligen är jag inte EXAKT likadan som jag var för 7-8 år sedan. Jag kan göra en kompromiss och medge att jag på vissa sätt blivit vuxen, men momentära fjortisfasoner, tonårsfinnar och Americas Next Top Model lär jag aldrig växa ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar