Så diamantiskt!

Som min farbror skulle ha sagt.

Tyvärr innehöll inte någon av dagens fynd-visning några diamanter, vad jag då vet...

Åkte på auktion i Hassela med storasyster och svägerskan K, och på visningen såg jag the-ultimate-jewellery-box-of-my-entire-life-BAM! "Den där måste jag bara ha!" tänkte jag och hela auktionen väntade jag med spänning...

Auktionen gick till som alla andra auktioner (med det lilla plus att auktioner i Hälsingland har folk som går ut med det man köpt, så man behöver aldrig lyfta på röven, det har jag aldrig varit med om här uppe); du ropade ditt bud, förhoppningsvis om ingen höjde, ropade auktionisten: "Första, andra, tredje... Såld för 10:- till damen med det bruna håret, orakade benen och rabiata uttrycket". Och på denna auktion var det även en 10:- slagavgift, något som jag personligen hatar...

Och när vi väl är inne på hatar, så måste auktionisten i fråga verkligen ha hatat mig. Vad jag än ropade (10 kronor) så tittade han bara lite stint på mig och sket FULLSTÄNDIGT att han hört min höga, klara stämma. Syrran har sin teori, men eftersom han tillät andra skambud förstår jag inte varför just mina skulle vara sådana oförrätter.

Tills slut var det dags; och som vanligt: Allt jag bjuder på verkar hela frickin' Hälsingland vilja bjuda på också! Så inte förens jag var uppe i 140:- gav kollektivet i Hassela med sig, med slagavgiften blev det alltså 150 spänn. Men smyckena var mina!

Min syster hade som vanligt redan paxat ett armband (det svarta bakom ringen) ur lådan (hon har den underbara vanan att ta allt som vi småsyskon köper (säger att det är hennes födslorätt) som min väst och lillasysters jeans) men till min högljudda munterhet var armbandet för litet, vilket resulterade i att handen stasade. Hon blev erbjuden ett flashigt armband med myntberlock, vilket hon spottade på innan hon fräste nej.



I'm a sucker for bling, så det lila broschet och hårklämman är mina favoriter, men hjärtmedaljongen är också ett glädjeämne. Intressant nog satt två fotografier kvar, och jag har inte haft hjärta att ta bort dem än.



Visst är det rys-mysigt?

Förutom smyckena, ropade jag även in en pigtittare och en lampa för 90 respektive 10 kronor. Fast den här gången hatade inte auktionisten mig, han tyckte antagligen att lampan inte var så grann som jag tyckte (till en början) och slog så dammet rykte så fort jag sa mitt bud.

Så nu kan jag glittra lös hela hösten och vintern. Bli inte förvånade om ni blir bländade av solkatter, då är det bara jag som går förbi.