Harestoldeles Haleleluja!

Igår var jag helt slut, i kropp och i sinnet. Kände hur migränen bara stod och stampade på farstubron. Så istället för att åka in och studera, fick sambon åka med skrutt på dagis, och jag låg hemma och bättrade på mig. Med migränmedicinen centimeter ifrån mig i sängen, sov jag till efter elva. Men tack gode gud så blev det inget riktigt anfall. Bara lite yrsel och svårmod.

Gud måste ha hört min bön och skickade sina apostlar. För kring 12 fick Prästudden påhälsningar av Jehovas vittnen. Jag kände mig egentligen inte up for it, men när de väl var där kunde jag inte bara snäsa av dem. Så vi tog oss ett snack i dörröppningen.

Jag har absolut inget emot olika religioner eller vad folk tror på. Så länge man inte skadar någon annan eller sig själv. Utan är en snäll, vänlig och hjälpsam människa (det jag försöker applicera på mig själv, men inte alltid lyckas med). Men ju mer jag tänker på det så är det väldigt komplext det där med hjälpsamhet och karma, för blir det inte indirekt egoism om man vet att; gör jag bra saker mot andra och är hjälpsam får jag dubbelt åter? När man vet det här och gör bra saker och håller sin karma på bra nivå, så har man i bakhuvudet att andra kommer att vara snälla och hjälpsamma tillbaka? Därför uppskattar jag denna otvungna typen av godhet, den man gör utan baktanke. Det låter cyniskt att säga att det är en baktanke bakom varje god gärning. Men är det inte så man lärt sig och lär sina barn? "-Du ska vara snäll mot andra, för då är dom snäll tillbaka!" eller "-Mamma, Olle slog mig!" "-Jaha, hade du gjort något mot honom?".

Och då kommer jag in på julklappar och presenter, varför ger man då bort saker? För jag behöver inte alltid känna att jag vill ha saker i retur, men nog är det kul att få paket! Inte för det... men jag ger hellre än får (ibland, ska man väl då säga). Men jag tycker det är otroligt tillfredställande att hitta den perfekta julklappen till någon nära och kär och se lyckan som sprids över den personens ansikte. Men då är vi åter i "problematiken" att jag får ut något av att vara snäll. Det är mitt indirekta mål när jag köper presenter, att se personen bli glad och lycklig över min gåva. Inte köper jag presenter bara för att köpa - Visst kan det bli så när man inte vet vad man ska köpa, men det blir inte riktigt bra. (Och genom att använda mig av ordet köpa blir jag helt plötsligt världens största materialist! Men personligen tycker det är lika kul att ge bort något handgjort eller något som är fyndat på den loppigaste loppisen.) Sedan kan jag känna att om jag får något av en person, så är det viktigt för mig att ge något tillbaka. Fast om jag säger att jag inte vill ha något tillbaka så är det ju inte fy skam om jag får det! Men samtidigt vill jag inte ha något tillbaka, bara för att jag varit snäll. Men då är det ju personen i fråga som ger mig saken som kanske känner sig snäll och duktig över att få ge något i retur. Eller, hemska tanke, känner att han/hon måste!!!

Vad menar jag med otvungen hjälpsamhet eller godhet... Jo, jag blir helt varm i kroppen när barnet mitt kommer fram mot mig och ger mig en puss... Jag har inte bett om en puss, och det är tillfällen då jag inte gjort något för henne som gör att hon "belönar" mig med en puss. Utan hon ger mig en puss för att HON vill. Är detta då den mest genuina akt på godhet och vänlighet? Att göra något för att man själv vill ha något?? Låter fruktansvärt bakvänt, men inget får mig att må bättre, än när hon ger mig en puss och jag inte förtjänat den, utan bara för att hon vill ha en puss. Lika klichémärkt som: Älska mig mest, när jag förtjänar det minst...

Men att göra saker för att man själv vill blir inte heller bra. För om jag vill ha ett paket och säger det; blir det tvång, och vill jag ha en puss och tar en av någon; kan det ses som sexuella trakasserier.

Hur kan man då yttra sin tacksamhet och godhet utan det blir för egen "vinnings" skull? Kanske genom att älska mera, visa det mera öppet, och det låter så jävla sockersött att skriva det, men är det nu så att man vill göra det, så är det inte omöjligt! Mitt barn gör det hela tiden! Varför ska det vara så svårt för mig?

Hur man än vrider och vänder på saken så blir det för att vi själva mår bra att av älska mera, dela med oss och vara vänliga! Och ju mer jag läser det jag skrivit inser jag att det kanske är jag som har en snedvriden syn på godhet, kanske bara jag som måste se ett syfte eller anledning till varför någon är snäll mot mig. Den sanna glädjen för mig är att glädjas med någon som man gjort glad och att skratta tillsammans åt något som är roligt. Man kanske inte ska analysera så mycket, utan bara ta det för vad det är: genuin godhet är att bry sig om, och ge av sin kärlek till, så många man vill.

Tänk vad mycket som startar i huvudet för att Jehovas kommer på besök! It's a miracle!